Såja, såja.

Med risk för att låta repetitiv vill jag säga detta: vi möts igen, bloggjävel.

Först vill jag meddela att livet rullar, precis som bilen, eller åtminstone dess hjul. Dumt uttryck det där. Sedan vill jag också meddela att det kanske blir ett tag innan vi möts igen. Detta är kanske inte vad du vill höra, men det är såklart också lika lite utav en ny upplevelse för dig som dammsugning är en rolig upplevelse för mig. Dammsugning kan i sina stunder vara en lika tillfredsställande uppgift som att tvätta altangolv med högtryckstvätt, förvisso. Detta förutsätter dock att jag har låtit lägenheten förgå sig fullständigt. Men jag är dammallergiker (eller om det var kvalster egentligen) och jag kan med risk för min hälsa således inte låta det gå till en sådan grad.

Hur som helst.

Jag har beslutat att ge mig fan på att jag ska skriva en bok. Fiktion, för att vara en aning mer specifik. För ett och ett halvt år sedan, ungefär, påbörjade jag ett liknande projekt. Jag fullbordade aldrig uppgiften jag hade gett mig själv. Det stora misstaget jag gjorde när jag började var att berätta för mycket av det jag själv såg fram emot att skriva i boken för att par kamrater. Jag talade om en karaktär och dess vändpunkt någonstans mot berättelsens andra hälft, och vips, så var magin borta. Det var lite som om jag hade avslutat boken och slagit över baksidan med endast ord. Det fanns inget sug efter att se boken nå dess slut.

Så... Om jag har ett tips att ge till mina medamatörförfattare (stavnings-rättaren ger mig fan för det här ordet, och jag håller nästan med) där ute, så är det att - hur svårt det än är - inte avslöja de saker du älskar med din egen berättelse, som läsaren inte ska veta innan de har läst boken.

Och ett annat tips jag har till... vem som nu tänker skriva en berättelse: Om du inte skulle nöja dig med att bara skriva din berättelse för dig själv, och endast läsa den själv, utan att dela med dig till någon annan, så kanske det är dags att tänka om. Att dela med sig av sin berättelse bör inte vara mer än grädden på moset. I inga maträtter jag har ätit har grädde aldrig kommit i närheten av moset i serverat tillstånd. Dumt uttryck det där. Eller så har jag missat något.

Men varför skriver jag det här till dig? Känner du dig förvirrad? Jag kan förstå att så är fallet. Saken är nämligen så att den berättelse jag skriver är på ett annat språk, nämligen Engelska.
Varför gör jag såhär mot dig? Hur kan jag göra såhär? Du trodde kanske att vi var vänner. Du kommer nog aldrig att älska igen. Och så vidare. Nej, bloggjävel, jag vill inte höra något sådant. Du visste vad det här var.

Ska jag bara svara på varför? Varför jag skriver på engelska?

Jag tror starkt på att vissa genrer passar sig bättre på vissa språk än andra. Det kanske inte går att hårdra vid genrer, egentligen. Men i alla fall vid typ av berättelse. Enligt min åsikt passar Svenska bäst för komedi. Jag har lättare att ta åt mig humor i mitt eget språk. Humor är ofta subtil och känslig. Skillnaden mellan ett bra skämt och ett kräkvärdigt avrgrundsalster kan sitta i något så tillsynes trivialt som betoningen på den sista stavelsen i ett ord. I denna bemärkelse upplever jag att svenskan är ett mycket mer nyanserat språk. Ta bara ordet "mm", om det nu kan kallas för ett ord. "Mm" kan betyda en myriad olika saker. Och så vitt jag vet, i de språk som jag kan tala till någon mån, är svenskan ensam om ett sådant fenomen. Jag kan föreställa mig en hel sketch på svenska innehållandes endast yttranden av "mm". Romantik och drama passar bäst på japanska. Jag kan inte på något sätt tala flytande japanska, men efter 170-något anime-serier har jag snappat upp tillräcklig kunnighet för att inse det japanska språkets poetiska potential. Och slutligen i mitt fall, passar äventyr och action bäst på engelska. Engelska är också den bästa kompromissen, om man skulle vilja blanda de genrer jag har tagit upp. Svenska låter för "töntigt" i drama och romantik, för att inte tala om äventyr och action. Japanskan är för... Skitsamma, jag kan inte skriva japanska.

Kontentan av det hela är i vilket fall som helst att jag har bestämt mig för att skriva en berättelse på engelska, och därför tänker jag skapa en ny blogg, på just engelska. Där ska jag potentiellt skriva om vad jag har lärt mig vad gäller mitt författarskap (om man kan kalla det så) samt min språkförmåga. Jag är självsäker på mina engelskakunskaper, men jag inser också att för var sak jag kan, så finns det tio saker jag inte kan. Jag hoppas innerligt att det blir något av den här skiten. Det var länge sedan jag färdigställde något.

Nu drar jag innan du börjar grina, bloggjävel.

Det var inte igår, och inte i förrgår.

Vi möts igen, bloggjävel.

Det har i stort sett inte inträffat något av större nyhetsvärde sedan jag skrev här; åtminstone inget som jag varit varken direkt eller indirekt inblandad i eller som någon av de fyrsiffrigt till antalet nyhetskällor som finns att tillgå digitalt via det världsvida nätet inte redan har berört. Jag följer personligen inte med något vidare tätt i svängarna vad gäller nyheter utanför mina intresseämnen, så det kan jag om så skulle önskas ändå inte dela med mig av. Vidare så har mina egna intressen fått träda åt sidan för ärenden av mer brådskande och obligatorisk karaktär. Det jag däremot har gjort är att förutsätta att ingen ändå läser vad som står här i förhoppning om att öka sin allmänbidning. Jag har också frigjort denna blogg från några som helst flytande och/eller ogrundade åsikter inom svåra, samhällpolitiska och filosofiska ämnen då det av detta redan finns en chockerande kvantitet.

Nej, jag har inget att säga angående ovanstående, och i bristande inspiration, inget annat heller.

Jag ser detta som en uppvärmning, en kär återkomst och en försmak av vad som komma skall.

Ord

Det är inte helt otypiskt mig att skriva färdigt dokument med deadlines bara några timmar innan det ska vara inlämnat. Detta kommer inte av att jag gör sista-minuten-kontroll av stavning eller andra petitessbelagda småsjusteringar. Nej, det beror helt enkelt på att det finns så mycket annat roligt att göra utöver inlämning av dokument med deadlines.

Här kommer en liten lista:

1. Spela gitarr
   
2. Sjunga
3. Sjunga och spela gitarr samtidigt
4. Spela spel på min PC
5. Spela spel på någon annan maskin
6. Trimma kaktus
7. Inte lämna in viktiga dokument med dealines
8. Handla buljong på internet
   

...och listan forsätter.

Detta är åtta saker som underhåller mig i betydligt högre grad än vad inlämning av viktiga dokument med deadlines gör. "Lämna in viktiga dokument med deadlines" kommer således på en plats sämre än 8.

För att sätta det i perspektiv så finns det alltså tolv färre saker än antalet fingrar på en standardiserad människokropp som jag hellre gör än att lämna in viktiga dokument (med dealine).

Fan i helvetets kravmärkta avgrundsslask,

vad tråkigt det måste vara,

tänker du kanske.

Men vad det är som gör inlämning av viktiga dokument med dealines till en ännu större plåga än vad det egentligen behöver vara är den programvaran jag använder.

Word är ett väldigt kapabelt program och det finns troligen inget program som är mer kapabelt inom området än det.

Men det är inte utan att man nästan sliter håret av sig och i en tapper men slutligen fruktlös insats försöker sälja det som perukmaterial till någon lokal frisersalong, som jag sitter sent på natten och försöker få till en acceptabel design på mitt viktiga dokument med deadline - Word till mitt förfogande..

För precis när jag har nöjt mig med ordval, snygga formuleringar och fixat ordentlig styckesindelning (var lugn, om du vill, för att mina skriftliga arbeten inte ser ut som mina blogginlägg) och gjort alltsammans presentabelt enligt vad som förväntas av en universitetsstudent som mig själv, så börjar allting att gå fel.

Knack, knack! Låter det.

Vem där? Undrar jag.

Dörren öppnas och in kommer Gunde Svan; ny representant för Extreme Makeover: Important Document Edition

Säger han.

Och på praktiskt taget ingen tid alls ser dokumentet ut som boksektionen på Myrorna.

En liten bön

Jag ber dig, som mot all förmodan läser, att du skriver på DEN HÄR NAMNINSAMLINGEN.

Denna namninsamlingen är tillägnad Bandai Namco och ber företaget att lägga idén om att erbjuda (läs påtvinga) Games For Windows Live-stöd till PC-versionen av Dark Souls på hyllan. Liksom man gör med kryddor när köttfärsen inte behöver kryddas mer. Men våldsamt, på ett sätt så att kryddorna går sönder och inte går att använda igen. Kryddjävlar.

För folk som spelar spel på PC borde det vara uppenbart varför Games For Windows Live inte är bästa tänkbara lösningen för utökad funktionalitet hos PC-versionen av Dark Souls.

För folk som inte spelar spel på PC, eller kanske inte spelar spel alls så är det här beslutet analogt med att lansera färdmedlet cykel i norden. Men istället för en pakethållare så följer det med ett fastsvetsat ankare av den här modellen där bak:

Det är förvisso ett ankare målat i den svenska fanans färger (eller för andra länder motsvarande) och ser i allmänhet ganska fint ut. Trots dess estetiskt tilltalande exteriör så väger dock ankaret lika mycket som 142 kilogram finhackad dill, sätter inte helt sällan spontant cykeln ur funktion och gör dessutom ett skevt bakhjul till en tidsfråga, om ens det.

Så, för min, eventuella gudar och mänsklighetens skull; om du inte önskar cykla med ett ankare fastsvetsat på din fina, nya cykel: Skriv på, tack.

Och vad tycker Gunde om spelföretag som lanserar sina spel med stöd för Games For Windows Live?

Jo:

Det här

Nu sitter jag här igen, och inte mycket har hänt sedan sist. Jag har dock lärt mig en sak, och jag citerar mig själv:

En kvalité kan vara av hög kvalitet, och kan även finnas i stor kvantitet. Man bör dock, som man säger, se till att kvaliteten av kvalitéerna inte äventyras av deras kvantitet. Med en lösningsfilosofi som motsäger detta erhåller man så kallade dåliga kvalitéer; alltså en lösning med kvalitéer av dålig kvalitet som under ännu sämre förhållanden även finns i stor kvantitet.

Med andra och färre ord: Jag har blivit lite mer språkkunnig sedan sist.

...

Här om dagen tänkte jag på Gunde Svan. Jag tänkte att han troligen, liksom jag, och kanske du, blir lite irriterad när han inte får som han vill när han borde.

Det är ett rimligt antagande att Gunde Svan inte blir överdrivet glad när han serveras mat som inte överensstämmer med vad han beställde för bara några minuter innan.

Ja.

Gunde är känd.

Han är känd för att vara hurtig, glad, trevligt och tala en lagom och folklig mängd dalmål. Detta är naturligtvis en fasad han inte önskar kompromissa med.

Men vad säger Gunde till restaurangservitriser som serverar honom chilikassler när han explicit beställde en kebabpizza med extra sås?

Jo:

Lampjävel

Jag har under en längre period vetat att jag inte gör mig så bra på bild. Men det är okej. Jag har en fin eltandborste i alla fall.

Att göra sig bra på bild kallas på engelska att vara så kallat "photogenic".

Det är viktigt att man inte gör något förhastat, till exempel att anta att samma uttryck på svenska blir "fotogen".

För fotogen, det har man i en sånhär:

Ett litet tips

Jag kom att tänka på att jag i början hade planerat att skriva lite om spel i den här bloggen. Så här kommer ett tips.

Det rör sig om ett relativt nytt spel som heter Offspring Fling. Det är ett obskyrt, väldigt okänt litet indie-spel till OSX och Windows vars utvecklare du troligen aldrig har hört talas om.

Spelet är ett "side-scrolling platformer puzzle game", som de uttrycker det i staterna på andra sidan havet. Jag kan inte riktigt komma på någon relevant översättning för uttrycket och lämnar det därför osagt. Men kort och gott betyder det att den karaktär du spelar och den omgivning som din karaktär vistas i beskådas platt från sidan och att du tar dig fram genom att gå och hoppa på platformar samtidigt som du löser logiska och logistiska problem, bland annat med hjälp av din mer eller mindre tränade förmåga att tänka spatiellt.

Premissen är att du, som ett fabelt skogsdjur och moder till ett tiotal ungar, av oförklarliga skäl har tappat bort samtliga av dessa. Vilket oförlåtligt klantarsel, kan man tycka. Men det är så det är. Ett spel som börjar med texten "The forest creature was a responsible individual, and would never misplace her children." skulle inte sälja så bra. I alla fall om texten var på något sätt representativ för själva spelmekaniken.

Målet med spelet är att kasta tillbaka sina borttappade ungar i boet, varpå man kommer vidare till nästa nivå med stegrande svårighetsgrad.

Detta spelet riktar sig kanske främst till mödrar som har tröttnat på sina barn och inte alls skulle ha något emot att kasta runt med dem lite. Kanske rakt in i en närbelägen vägg eller rakt ut genom ett fönster av lämplig storlek. Ja, mödrar som har tröttnat på sina barn, men ändå älskar dem innerst inne och i slutändan kastar in dem genom samma fönster igen efter att stressen och ilskan har lagt sig lagom till kvällsmaten.

Spelet kostar ungefär lika mycket som en äcklig kebab från Stockholm tillagad i mikro. Så bespara dig den hemska upplevelsen att förtära ett sådant helvetesalster och klicka in dig på länken nedan.

http://retroaffect.com/offspringfling/